Om fastetid och sorgetid

Det blev en annorlunda fastetid i år för min del. Juicefastan som brukar få inleda 40-dagars vandringen uteblev och istället har det blivit mer choklad och kaffebröd än vanligt. I år behövdes ingen askes för att komma åt livets djupaste nerv. Inför fastlagssöndagen nåddes jag av budet att min älskade pappa hade dött och den stundande fastetiden omvandlades omedelbart till en sorgetid.

Fasta och sorg har många likheter. Båda skalar de bort våra skyddande lager av bekvämlighet och lättja och kastar ut oss ut på vandring i karga landskap. Båda kommer de med allvar, men vill oss i grunden bara gott. Båda vill de skärpa vår blick och hjälpa oss att skilja mellan djup och yta, centrum och periferi, evigt och förgängligt i våra liv. Men det finns också skillnader mellan fasta och sorg. Fasta kräver en viss disciplin och viljestyrka, sorgen däremot, den bara drabbar oss.

Coronapandemin har hållit på i över ett år nu och vi har pratat mycket om pandemin som en fastetid. Vi har talat om en prövningens tid som är svår men som också bär med sig goda frukter i form av lägre tempo och mindre belastning på planetens ekosystem. Men nu efter ett år ser vi fortfarande inte slutet. Och vi valde aldrig pandemin, den drabbade oss. Kanske är det därför dags att prata om pandemin som en sorgetid istället.  För vi är trött på disciplinerade övningar nu, vi måste få sörja allt som inte blev. Alla planer som gick om intet. Alla träffar med nära och kära som fick ställas in. Vi måste få sörja all isolering och ensamhet. All sjukdom och död.

Och så Korsvei mitt i detta. Vad händer med vår rörelse när vi inte kan samlas till vanlig festival längre?  Är covid 19 en sjukdom som kan leda till döden även för vår rörelse?

Om Korsvei rörelsen är beroende av att vi själva alltid håller oss friska och starka, kan nästa  pandemivåg   lätt svepa med sig hela bygget ut i havet.  Men om Korsveirörelsen däremot är vad namnet antyder – en korsväg – då vet vi att Han som går före oss, också är den som bär oss och den  som går oss till mötes.  Då blir Korsvei mindre en manifestation av duktiga människors kraftsamlingar och mer av en gemensam vandring mot livets mitt, den mitt dit vi får komma med vår längtan och där vi också får lägga ner vår sorg och våra misslyckanden.  Där i korsvägens mitt väntar den gode Herden på oss och Han räcker oss att dricka från en klar och frisk källa. Och Han har inte bråttom utan väntar tålmodigt på oss tills vi kommer.

Det blir en annorlunda sommar även i år. Vi får sörja att den stora festivalen i Seljord som brukar sjuda av liv inte kommer att bli såsom vi minns den. Men det kommer en sommar och istället för den stora oasen kommer det att bli många små Korsveiflöden, flöden som alla hämtar sitt vatten från samma källa.

Det blir en annorlunda påsk i år. Min pappa är på annan ort. De stora påsknattsmässorna  är inställda och vi uppmanas att fira i enskildhet.  Det enda vi vet med säkerhet är att det kommer en uppståndelse.

Caroline Kyhlbäck