
”Ta bort allt det andra, så jag ser” – en reflektion kring att leva enklare
Under tio dagar i augusti vandrade jag i Sarek tillsammans med min man Mathias. Vandringen planerades lite i en hast, vi skulle egentligen åkt till Nordnorge i augusti men visste att vi inte var välkomna dit på grund av Coronaviruset. Mathias har varit i Sarek många gånger, mest på vintern, och senast för 10 år sedan. Jag hade aldrig varit där och var både lockad och lite nervös – skulle jag klara det rent fysiskt?
Fjällvandring är på ett sätt den ultimata enkelheten. I tio dagar gick vi i vildmarken och allt vi behövde bar vi med oss i våra ryggsäckar. Det finns inga stugor eller möjlighet att proviantera i Sarek. Dricksvatten finns i överflöd och vi plockade ibland lite blåbär och hjortron, men i övrigt var vi hänvisade till den mat vi torkat och tagit med oss. Kläderna exakt anpassade för att vi varken skulle bli tyngda eller frusna. En liten anteckningsbok, några pilgrimsreflektioner, enkla kopior ur en guidebok. Karta, kompass, myggmedel, plåster. Sovsäck och liggunderlag. Gasolkök. Tält.
Men det som till synes är enkelhet kräver ganska dyra investeringar, det vet alla som förberett sig för friluftsliv. Specialutrustningen som gör din packning lite lättare och livet till fjälls lite enklare är ofrånkomlig – och den är dyr. Vi har råd och vi hade också mycket sedan innan. Vi köpte nya sovsäckar av återvunnet dun för att det känns mer etiskt. Ett slitstarkt tält av god kvalitet håller längre. Hopfällbara vandringsstavar skulle ha varit guld vid de svåra vaden. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig konsumtionstrött innan avfärd – vad är det egentligen vi behöver? Vad är det som är viktigt? Och varför måste det kosta så mycket pengar att komma närmare naturen?
Väl till fjälls upplever jag ändå den där enkelheten som gör upplevelsen så stark. Reduceringen av det ovidkommande. Fokus på var jag sätter fötterna, att hålla mig torr och varm, få tillräckligt med mat utan att knapra för mycket på förråden. Och att beröras av de stora vidderna, det hisnande vackra landskapet, renar som betar invid tältet, forsar som springer fram i glädje.
Vi är inte så många som vandrar i Sarek och det skapar en gemenskap mellan oss som möts. Vi ställer enkla frågor till varandra: Varifrån kommer du, vart är du på väg? Hur ser stigen ut längre fram? Jag tänker på diktraderna av Hjalmar Gullberg ”Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte, enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så.”
Sarek är bara en dryg nattågsresa bort. Ändå känner jag att jag har kommit till ett annat land. Jag försöker tyda namnen på kartan: Alep Vassjájågåsj, Låddebákte, Álggavárre… Jag förstår inte språket, kan inte dechiffrera dess beståndsdelar. Jag är i Sapmi och jag känner hur viktigt det är att gå varsamt. Att många som gått före mig stövlat fram. Att delar av de vidsträckta nationalparkerna Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta (som gränsar till varandra) genomborrats av vattenkraftsdammar som ibland höjt vattennivåerna 30 meter och helt omformat förutsättningarna för renskötsel och fiske och skapat stora sår i naturen – i jakten på säkra energikällor som gör våra liv bekvämare.
I beskrivningen av Korsveis vägvisare ”att leva enklare” står det: ”Vi lever i en tid som tynger ner oss. Våra fotspår på jorden har blivit stora och tunga. Vi trampar ner den fattiges åker, tömmer havet och ödelägger jorden. Konsumtionskulturen talar till vår rädsla och vår girighet. Den äter sig in i vår självbild med sina lyckodrömmar. Den fyller vår tid med intryck och tömmer den på närvaro. Vi förförs till att bekänna att det är det vi äger som ger liv. Vi tror på pengarna och tröstar oss med Gud.”
I Sarek har du ingen glädje av pengar. Vi är utelämnade åt vidderna och vädret, vår utrustning, oss själva – och nådens Gud. En natt sover vi vid en vattendelare – en plats där vattnet rinner åt olika håll. Gud kommer till oss i våra drömmar, vi ges uppdrag. ”Att leva enklare innebär att låta det viktigaste komma först. Det är att inte nöja sig med det som är för litet. Vi kallas till att ge upp de små tryggheterna för den stora, det ytliga för det som består.”
Ett av de få hus som finns i Sarek är Alkavare kapell, ursprungligen uppfört 1788 för den samiska befolkning som levde och verkade i fjällen under somrarna. Den tillhör Jokkmokks församling som firar gudstjänst där en gång om året. Till vår glädje är kapellet öppet och vi kan fira vår egen gudstjänst där, den enda regniga kvällen under vandringen. Naturen är den vackraste katedralen, men nog är det speciellt att komma till platser där människor samlats i bön sedan lång tid. I det skumma ljuset gläds jag över de psalmer jag kan utantill, de som inte väger något att bära med sig.
”Enkelhet är en långsam avskalningsprocess – runt en kärna av glädje. När skalen faller, kommer det att smaka av förlust och död. Men den som mister sitt liv, skall finna det.”
Efter tio dagar värker kroppen. Det är skönt att komma hem till en bekväm säng och värme. Samtidigt mår jag bättre än på länge, kroppen är inte gjord för livet framför datorn utan för att vara i rörelse. Hur kan jag bära med mig fjällets enkelhet i vardagen? ”Ta bort allt det andra, så att jag ser…”
Kristina Hellqvist