Bygga gemenskap
Allt verkligt liv är möte
Martin Buber
Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.
Rom 14:7
Det är i mötet med ett Du som Jag blir till. Det är genom människor vi möter som livet möter oss. I barnets lek och i vänners värme, i kollegers motstånd och i tonåringens protest. Här skapas längtan efter att höra till, att bli sedd, att räknas med, att ta i famn och att tas i famn.
Vi är skapade till Guds avbild, till liv och gemenskap. Han som har skapat oss är gemenskapens ursprungsbild: Fadern, Sonen och Anden. Denna bild av samhörighet är vad Kristus har kommit för att frammana i oss.
Vi lever i en trolös tid. Den sätter en annan bild i system: Du är ditt eget livs skapare. Din frihet är en frihet från de andra, från gränserna de sätter. Relationer blir något vi kan använda – för våra egna syften. Denna bild bekräftar oss i vår grundskada, vår inkrökthet i oss själva. Följderna breder ut sig som frost omkring oss: brustna relationer, likgiltighet och
överkonsumtion.
Att bygga gemenskap är att låta sig öppnas. Det är att vända sig i riktning mot det som är så stort att det bara kan greppas av många, tillsammans. Vi bygger det genom att mötas, genom att hålla gemensamma drömmar levande, genom att vilja ta ansvar.
Gemenskap är också smärta. Ingenting kan blottställa svagheter, motvilja och sårbarhet som gemenskapen. Därför slits vi mellan vårt behov av tillhörighet och vår vägran att utstå gemenskapens smärta.
Gemenskap byggs i familj och grannskap, i församling och i grupper, i vänskap, på arbetsplatser och i samhälle. I möten med det främmande och i arbete för goda saker.
Jesus är vinträdet, vi är grenarna. I den heliga mångfalden är han själv närvarande. Han säger: ”Utan mig kan ni inte göra något.” Därför söker vi honom som är roten till kyrkans gemenskap. Tillsammans med ”alla de heliga” kan vi ”fatta bredden och längden, höjden och djupet i Kristi kärlek”.
En dag ska vi, många fler än vi anar, tillsammans sitta till bords i Guds rike och fira.
