Om Mentor Mothers i ny bok

Arbetet med så kallade mentormammor, Mentor Mothers, i Sydafrika har fått stöd från Korsvei Sverige de senaste åren.

Svenska kyrkan har Herman Hallonsten på plats i Sydafrika för att koordinera och stötta arbetet, och i boken Uppdrag Förtroendevald — Insidan (Verbum) använder han Philani och Mentor Mothers som bild av hur diakoni fungerar:

Philani heter en organisation som arbetar för ökad mödra- och barnhälsa i kåkstäderna runt Kapstaden, bland annat genom mentormammor (Mentor Mothers). Svenska kyrkans internationella arbete har samarbetat med Philani sedan 1988.

I en rapport från Philani läser jag om mentormamman Thembisa Njomana och hennes arbete med en höggravid kvinna som är hiv-positiv. Thembisa sköter alla sina arbetsuppgifter, men hennes viktigaste insats blir samtalen som motiverar mamman att ta hand om sig själv och barnet, orka med bromsmedicinernas biverkningar och se till så att barnet blir testat och vaccinerat så att hon kan känna stolthet över sig och sitt barn.

Mentormamman Pinky arbetar med en ensamstående mamma och hennes två barn. Inget av barnen har något födelsebevis eftersom inte mamman har någon id-handling, men genom att kontakta en skola där mamman gått några år kan Pinky hjälpa henne att få ett eget födelsebevis, förutsättningen för en kedja av dokument som till slut resulterar i att hon kan ansöka om barnbidrag.

Dessa två exempel beskriver två olika – och samtidigt relaterade – sidor av kyrkornas diakonala och samhällets sociala förändringsarbete, nämligen de individuella och strukturella perspektiven. Exemplen från Sydafrika kan självfallet få svenska motsvarigheter med exempel ur våra egna sammanhang. Vi brottas alla med spänningen mellan det enskilda och det allmänna; partikulära och universella.

Thembisas exempel visar på betydelsen av medmänskligt stöd på ett individuellt plan. Att göra som Jesus är att se djupt in i det utanförskap som våra medmänniskor kan hamna i, till exempel genom uppsökande verksamhet som i Thembisa’s fall. Men detta räcker inte. För att den relation som inletts ska kunna utvecklas till en ömsesidig vänskap krävs en sak, minst. Det är att undvika en givare – mottagare relation där den tänkta givaren motstår frestelsen att utföra det som krävs för förändring och istället genom samtal, bön och uppmuntran stöttar den tänkta mottagaren i att själv vidta de mått och steg som krävs för förändring. Det handlar om att inte skapa beroende utan visa på respekt för den andres mänskliga värdighet. I detta kan vänskapen utvecklas.

Pinkys exempel pekar på en strukturell nivå och vikten av grundläggande sociala trygghetssystem för de allra fattigaste samt på stödet till människor att både veta om och utnyttja sina rättigheter att som medborgare få del av dessa system. Att göra som Jesus kan alltså också vara att utmana de förtryckande strukturer som gör att vissa människor hamnar i ett utanförskap.